Knepig situation
Jag är ny här, och börjar med skriva ett långt inlägg då jag känner att jag befinner mig i en svår situation, och gärna vill ha råd.
Min mamma och styvpappa skaffade en hund för två år sedan kanske och jag flyttade hemifrån för några månader sedan.
Under tiden jag bodde hemma så har det varit jag och min pojkvän som haft koll på hunden, få honom att inte skälla, gå fot, sådana saker.
Det här är verkligen världens finaste hund, och jag hade utan tvekan tagit med honom om jag hade kunnat, men kan då som sagt inte göra det eftersom jag inte äger honom.
Själva problemet jag har är att min mamma och styvpappa behandlar hunden som ett barn.
Det började med mindre saker, som att han fick mat ifrån bordet. Skillnaden menade de, var att de la maten i matskålen, vilket i slutändan fick samma resultat; hunden tigger från bordet.
De ger honom även glass och andra godsaker. Hunden är tack och lov inte fet, men kunde ha en hälsosammare diet. Särskilt med tanke på att han är en väldigt lång hund, så övervikt är absolut inte bra.
Efter min flytt började hunden vara alltmer ensam hemma, och det fungerade helt enkelt inte. Min mamma tror att hunden saknar henne, vilket han förstås gör, men det handlar även om att de inte tränar honom till något alls.
Han blev gnällig och skällig när mamma gick hemifrån, och det löste de genom att min styvpappa fick ta ut hunden först, och sedan lämnade min mamma huset, och sedan fick min styvpappa komma tillbaka lämna hunden.
Detta för att kunna gå ut i kanske en timme. De kan inte heller lämna honom flera gånger, t ex om de går iväg för att göra något i en kvart, och sedan kommer hem igen, så fixar inte hunden att bli lämnad en gång till, utan börjar skälla och gnälla.
Grannarna har klagat på att hunden skäller, och efter det har de skaffat en hundvakt åt honom. Det tycker jag väl fungerar, men faktum kvarstår fortfarande. Han drar i koppel, är nervös, skäller, hoppar och får godsaker mest hela tiden.
Jag kan märka en otrolig skillnad i om det är någon annan som tillfälligt har hand om hunden; att han blir mycket lugnare och inte alls så nervös som han är med dem eller min syster.
Min syster passar även hunden, och hennes pojkvän hatar hunden. Min syster har sagt att när hunden befinner sig där så är han väldigt nervös och nästan trycker sig mot golvet. Detta efter att pojkvännen sagt åt, vad jag anser var på tok för hårt, en gång när hunden skällde.
Jag har försökt prata både med min mamma och styvpappa, till ingen nytta. Jag har försökt säga att hunden inte är ett barn, och jag har sagt åt dem att säga åt på skarpen när han gör något fel och även uppmuntra honom när han gör bra saker. Som det är nu så klappar de honom på huvudet, säger fy, nej inte göra sådär, i normal samtalston och sedan förväntar sig att han ska förstå att han inte ska skälla.
När de hade det som jobbigast erbjöd jag mig även att jag kunde pröva att ta honom. Jag går i skola några gånger i veckan, och jag har även vänner som skulle kunna passa honom.
I vilket fall ville inte min mamma gå med på det, då hon inte tror att jag kan ta hand om honom, och sedan skulle hon antagligen aldrig lämna ifrån sig hunden oavsett till vem det gäller.
Nu senast har hunden fått en skada i höften och något med benet. Jag är inte vidare insatt i det hela, då jag inte klarar av att höra om det, men de tror i vilket fall att det beror på att han kan ha rört sig för mycket eller något sådant.
Jag vet inte vad jag ska göra. De vanvårdar honom inte i egentlig mening, men han mår inte direkt bra heller.
Det blir inte heller bättre av att det är min mamma och styvpappa det gäller…
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag tycker du ska försöka prata med dina föräldrar om hur du känner, fråga om du får ha han på prov etc. tycker inget djur förtjänar att ha det dåligare än et måste och i detta fall vekrar det som hunden kan få det bättre hos dig
#1
Jag har pratat med dem, men hon skulle aldrig tillåta mig att ta honom. För det första bor jag för långt bort, och för det andra så litar hon inte till att jag kan ta hand om honom.
Kanske om det verkligen sket sig något otroligt, men det är nästan troligare att de skulle avliva hunden istället.
Hej och välkommen hit!
Det är verkligen en knepig situation du beskriver och jag tror inte att jag har någon vettig löning på den heller. Hunduppfostran är i en del avseenden värre att kritisera än barnuppfostran. Själv har jag turen att ha en mamma som trots egen lång erfarenhet lyssnar på mina råd och tankar och respekterar min kunskap som etolog. Därför har jag satt henne på att läsa "don't shoot the dog" av Karen Pryor :P Riktigt så enkelt verkar det ju inte kunna vara för din del.. Vet du om några konkreta knep på hur man kan komma till bukt med tex. skällandet och separationsångesten hos hunden som du skulle kunna visa dem? De kanske inte själva är kapabla att ta reda på hur man gör, och behöver den hjälpen?
Finns det någon annan som är erkänt duktig på hundar och träning som ni känner som de kan lyssna bättre på som du kan tipsa dem om? Eller om de kanske kan tänka sig att vara med på hundkurser? Det kanske inte alls går, men kanske kan det hjälpa dem att få upp ögonen lite för hunden i hunden om man säger så. För det verkar ju inte vara hunden i sig som är det största problemet utan snarare att de inte riktigt vet hur man bör förhålla sig till hunden för att den ska känna sig trygg och fungera på ett bra sätt i familjelivet.
Paulina
Tack!
Jag har hört att den boken ska vara jättebra :)
Jag ska få den av en vän, dock är hennes på engelska, annars hade jag kunnat försöka visa den för mamma.
Hon tycker om att läsa psykologiböcker, så då kanske det hade fungerat med en sådan bok också. Eller så får jag försöka införskaffa den till henne på svenska.
Jag har försökt visa dem hur de ska få honom att sluta skälla, t ex att inte klappa honom samtidigt som de säger ifrån.
Min mamma lyssnar väl aningen bättre än min styvpappa, men mest blir det bara att hon säger att hunden blir ju så ledsen när hon säger ifrån, och det gör att hon låter honom hållas.
Min styvpappa har aldrig haft hund, men kan inte respektera någon annans åsikt i en fråga.
Jag minns när min pojkvän lärt hunden hoppa in i bilen själv (det här är en ganska liten hund, men han är fullt kapabel till att hoppa in själv) och vi visade det för min mamma och styvpappa. Min mamma tyckte det var jätteskönt, då hon har värk och inte riktigt orkar lyfta hunden.
Nästa gång vi skulle åka bil, så sa vi åt min styvpappa att inte röra hunden. Han skulle bara säga åt honom att hoppa, så kommer han göra det av sig självt till slut, även om det kanske tar lite tid. Min styvpappa sket rätt fullständigt i vad vi sa, utan skulle ändå börja lyfta in hunden, trots att vi var tre som uttryckligen sa åt honom att han inte skulle göra det.
Det har varit prat om att gå på hundkurs, men det har tyvärr aldrig blivit av. Det jag har tankar på är att kanske ge det till dem i födelsedagspresent/julklapp eller liknande. Så att de kommer iväg, istället för att bara skjuta på det.
Min pappa kan ganska mycket om hundar, dessvärre är han inte intresserad av att uppfostra någon hund. Det är den enda person jag vet som de har kontakt med som har hundvana…
Den finns på svenska med, och hon har gett ut en del andra böcker som kan fungera med om du trillar över. Hon klassas ju som en av grundarna till klickerträning - dvs att nvända sig av operant inlärning och positiv förstärkning i inlärningssammanhang. Kanske ett sidospår, men jag tycker om hennes böcker :)
Hum, det låter inte som en enkel sak! Vissa är ju envisa som..jag vet inte vad, och de är ju de absolut svåraste att försöka omvända.. Jag avundas dig inte din sits kan jag säga. Tyvärr har jag inga tips och knep mer at komma med då det verkar som at ni ändå försökt en del. Jag kan bara önska dig lycka till och hoppas att det blir bättre.
Paulina
Starta ny diskussion