Vad definierar ett friskt djur och vad definierar ett rehabiliteringsbart djur? Vart skulle man sätta gränsen och vart ska djuren ta vägen som nuvarande ägare inte längre kan ta hand om för att de, för dem, inte funkar att tex rehabilitera?

Det är jättesynd när friska djur avlivas och det är inget man ska ta lättvindigt och inte ska försöka på alla vis man kan att undvika men i slutänden så lider inte ett dött djur. Finns en stor risk att friska djur blir "vandringspokaler" för att personer inte riktigt kan hantera dem av en eller annan anledning och då skyfflar över dem på andra som kanske inte heller kan ta hand om dem.

Även en stor risk att djur släpps ut vind för våg (eller på egen hand avlivar) för man inte kan/orkar ta hand om dem längre och inga andra alternativ till hem finns tillgängliga.

#1: Ett friskt djur är ett djur som inte lider av sjukdom eller annat som heller inte går att åtgärda. Jag tycker inte det ska kunna vara okej att avliva sitt husdjur som är fullt friskt enbart för att man tröttnade på att ta hand om djuret, det finns många organisationer som kan ta emot djuret och det är även möjligt att omplacera. Att förbjuda avlivning av ett friskt djur leder förhoppningsvis till att många människor slutar skaffa husdjur utan ett långsiktigt ansvar eftersom de inte kan avliva det när de inte vill ha kvar det, jag själv sätter gränsen vid att man aldrig bör avliva sitt husdjur för annan anledning än att det skulle hindra djuret från lidande, men oavsett så behöver det finnas någon form av gräns, ett djur ska inte behöva dö för att ägaren inte förstod att husdjur innebär ett långsiktigt ansvar.

Vad gäller rehabiliteringsbara husdjur så menar jag djur som har uppvisat aggressivt beteende men som ändå har möjlighet till ett gott liv under bättre förutsättningar, ett djur blir inte aggressivt utan anledning utan det handlar nästan alltid om antingen sjukdom eller att människan har orsakat eller förstärkt beteendet. Ett djur ska inte behöva bestraffas med att dö enbart för att ägaren hade bristande kunskaper och kompetens. Självklart behöver det dock finnas undantag vid akut fara.

Självklart finns det risker, oavsett vad det handlar om kommer det alltid finnas de som gör vad de själva vill ändå, men förhoppningsvis hade ett förbud lett till att färre husdjur dör utan rimlig anledning och även att färre människor utan ansvar och kompetens blir djurägare.

Ponera att det idag var fullt tillåtet och normaliserat för någon att skaffa ett barn men när den ångrar sig efter några år kan den ta barnet till sjukhuset och ge barnet en medicinsk överdos, hade du då fortfarande påstått att ett dött barn inte lider? Jag vet att det är ett extremt exempel men jag tycker att ett liv är ett liv, oavsett art.

#2: Vem ska avgöra om djuret är friskt nog att inte avlivas? Och om det gäller beteende "problem" vem ska avgöra om de finns chans att åtgärda eller inte? Och hur länge (och hu många hem) ska kämpa med ett eventuellt problem innan det anses att det inte går att fixa längre? Hur länge ska ett djur kanske behöva lida psykiskt för att de eventuellt går att hitta ett hem som eventuellt kan rehabilitera det? Vem ska avgöra när det lidandet är för stort eller ett "nödvändigt ont"?

Organisationer är redan nu överfulla och många har inte plats att ta in djur som fortfarande har hem (och många djur kan vara svåra att själv omplacera då marknaden är mättad).

Tyvärr så skulle folk inte sluta skaffa djur för att de inte kan avliva när de är friska (majoriteten av djurägare har ju redan nu ingen koll på lagstiftningen så de skulle ändå inte känna till att det var olagligt eller inte bry sig). De skulle ändå skaffa djur och sen släppa ut dem eller själva försöka ta död på dem när de tröttnat eller inser att det var jobbigare än förväntat att ta hand om dem (eller när de redan försökt omplacera).

Ingen person jag vet har någonsin tänkt "jag testar att skaffa djur och går det inte bra så avlivar jag". De flesta skaffar djur för dem vill ha det och tror det ska vara lättare än vad det är (eller skaffar till barn som tröttnar utan att själv ha intresse). För att komma åt det är det snarare information om vad det innebär att ha djur som behöver bli bättre (och att det alltid är föräldrarna som har yttersta ansvar för djur de skaffar till barn och att de aldrig bör skaffa djur de själva inte är intresserade av att hålla själv).

Problemet är ju att de flesta man vill komma åt med eventuella förbud är de personer som inte bryr sig om att lära sig något innan de skaffar djur eller bryr sig om lagar och regler.

Nu finns det väl en del barn som även dem lider av att ha "föräldrar" som inte bryr sig (och inte borde skaffat barn) men de har ju ett helt annat säkerhetsnät i samhället som djur inte har (och efter en viss ålder även en förmåga att mer eller mindre ta hand om sig själva) så jag anser inte att det går att jämföra barn med djur gällande detta.

#3: Förslagsvis så är det upp till veterinär att avgöra om djuret är friskt eller inte, idag tar många sina djur till veterinären för att avliva djuret, ofta brukar veterinären föreslå omplacering och andra möjligheter men eftersom det inte finns ett förbud så kan ägaren vägra och begära avlivning. Vad gäller beteendeproblem så skulle mitt förslag vara att en beteendespecialist avgör om beteende kan åtgärdas. Jag menar inte att ett aggressivt husdjur ska flyttas från hem till hem tills någon kan förändra beteendet, syftet är att djur inte omedelbart ska avlivas vid enstaka förseelser av aggressivt beteende utan att först djuret en möjlighet till rätt förutsättningar och att djuret då istället ska omhändertas av någon som har kompetensen att hjälpa djuret och även förstår att det är deras ansvar att se till att inte någon riskerar att skadas eller hamna i fara av djuret.

Jag är medveten om att de flesta inte ens har koll på vilka lagar och regler som gäller kring djur, men om någon skaffar ett husdjur den sen tröttnar på och åker till veterinären för att avliva och då inser att det inte går så skulle personen gissningsvis inte skaffa ett till djur. Tyvärr vet jag allt för många som t.ex. köpt en hund de sen avlivat för att de inte orkade ha den, och inte långt senare skaffar de en hund igen.

Jag försökte inte jämför barns och djurs säkerhetsnät utan försökte jämföra värdet av deras liv. Jag hoppas att det en dag ska finnas ett enormt mycket bättre säkerhetsnät för djur en det finns idag, men man måste börja någonstans. Jag är så enormt trött på att majoriteten av människor tycker att vi som människor kan bestämma att vårat liv skulle ha mer värde en livet hos alla andra arter.

Jag förstår tanken bakom och den är förstås god, men jag håller helt med Maleficum. Veterinärer kan för övrigt vägra avliva djur om de inte vill.

Det är snarare en betydligt större risk att djur far illa om det blir förbud för veterinärer att avliva friska och "rehabiliteringsbara" djur - där ser jag verkligen en fara för att hundar ska råka illa ut för att inkompetenta människor inte kan bedöma eller hantera dem.

Faktiskt skulle jag snarare vilja se en namninsamling åt andra hållet, att veterinärerna skulle ha större möjlighet att se till att det blir avlivning när djur är svårt sjuka, skadade eller mycket gamla. Där är det också en djurskyddsaspekt där det brister alltför ofta.

Det finns länder där det redan idag är förbjudet att avliva friska husdjur, som jag förstått det. Man kanske skulle börja med att titta på hur de jobbar, innan man säger att det är omöjligt/olämpligt med en sådan lagstiftning.

Gick på en kurs på universitetet där elever uttryckte förvåning över hur dyr basal veterinärvård är i Sverige, och att det är så lätt att få ett friskt djur avlivat. Det skiljde sig från många andra länder, påpekade de.

#6: Precis! De länder som har förbjudit avlivning utan giltig själv har ju även sett till att exempelvis göra det obligatorisk att husdjuren ska vara chipmärkta och infört förbud mot att överge djur eller böta ägare som överger sina djur. Det kommer alltid finnas de som överger sina husdjur oavsett om det finns möjlighet att avliva eller inte. Jag ser ingen anledning i att man inte ska göra allt man kan för att se till att en dag kommer människor inte tycka att våra liv skulle vara mer värda än andra arters liv och att alla djur ska ha så bra förutsättningar som möjligt för ett gott liv.

#5: Jag förstår inte hur du tänker att en namninsamling åt andra hållet skulle vara hjälpsamt, idag säger redan djurskyddslagen att veterinärer har skyldighet att rekommendera avlivning för svårt sjuka djur och om ägaren vägrar anmäls det till länsstyrelsen eftersom ägaren då håller djuret vid liv under lidande, i vissa fall kan veterinären ge smärtstillande, behandling eller liknande för att se om situationen kan förbättras men om djuret ändå lider så ska veterinären sätta stopp. Lagen säger även att man som ägare har skyldighet att ge djuret vården den behöver så att undvika att ta ett djur som lider till veterinären är även det ett brott. Det är klart att det finns de som inte följer lagen, men lagen finns fortfarande. Sen tycker jag däremot att det behöver finnas mer tillsyn över djurägare för att se till att djuret lever under bra förhållanden och att djurägaren följer alla lagar, men det största problemet är inte att sjuka djur som lider inte avlivas även om det finns fall där det händer.

#8: Jag vet att den lagen finns men jag vet också många fall där den inte efterlevs, med eller utan veterinärs "godkännande".
Jag antar att en del av problematiken beror på att veterinärer inte är mer än människor de heller och att det inte är så lätt att övertala någon om att det är dags att ta farväl av deras älskade djur.

Wilma_S !

Ett mycket fint initiativ av dig 👍 jag har skrivit under och jag hoppas du får många underskrifter vi behöver göra allt vi kan för djuren som inte kan föra sin egen talan där behöver vi människor gripa in för att kämpa för djurens bästa 🐾

När det kommer till djur stora som små finns många åsikter på internet och många förståsigpåare som med flera argument tror sig besitta sanningen den enda sanning vi ska kämpa för är alla djurs rättigheter dom ska ha samma rättigheter som vi människor ingen skillnad ska någonsin göras när det kommer till liv.

Tror fortfarande att ett förbud mot avlivning av friska djur är att börja i fel ände. Först måste problemet lösas med överproduktionen av djur och människors kunskap om de djur de skaffar. Dessutom skulle det behöva bli svårare att impulsköpa djur.

En attitydförändring snarare än förbud tror jag är vad som behövs. I dagsläget (med brist på platser på omplaceringshem och brist på hem till djur) så tror jag ett förbud snarare skulle förvärra situationen för många djur och skapa mer lidande.

#11: Jag förstår vad du menar, det finns så många saker som behöver förändras och jag tycker absolut att överproduktion, kunskap och impulsköp även det är problem vi måste lösa, men något jag har märkt är att de flesta människor behöver se betydande konsekvenser för de själva och det de bryr sig om innan de tycker att något behöver förändras så jag tror att innan det är möjligt att lösa de problemen så måste många människor uppleva konsekvenserna själva av dem.

En attitydförändring är absolut något som behövs, jag tycker också det finns allt för många människor som ser husdjur som en möbel eller leksak och ser på övriga djur som något störigt som inkräktar på vårat område (trots att det är vi som har brett ut oss och tvingat undan djur). Tyvärr kan man inte tvinga någon till att förändra sin attityd eller åsikt och då får man prova andra vägar.

Det är otroligt mycket jag vill förändra hos djurens rättigheter och människans syn på djur, såväl husdjur som boskapsdjur och vilda djur, men för att kunna förändra något så måste man ta en sak i taget, speciellt när det finns så många som inte bryr sig om djur som skulle bidra till att försämra det istället om man förändrar för mycket på en gång.

Förlåt men det finns ingen som helst överproduktion av djur varför skulle det finnas ? alla liv är lika värda den som inte förstått det har ingen som helst koll eller rätt på varken djur eller människa.

Den dagen vi sätter oss över djuren då har vi förlorat allt och ja vi är där för längesedan vi har gjort det i många år men är det några som vinner så är det djuren det är något vi aldrig ger upp 😎

#13: När jag pratar om ”överproduktion” av djur tänker jag att djur avlas fram av människor med syftet att tjäna pengar utan tanke på att djuret kommer ha ett bra liv t.ex. hundar avlas fram för att säljas för pengar men säljs till människor som vanvårdar hunden eller inte ger hunden vad den behöver eller kor föds upp för att slaktas men i en sådan stor mängd att det inte ens är möjligt att ge kon ett bra liv.

Jag syftar inte alls till att det på något sätt skulle finnas för många djur, jag tycker exempelvis det är helt orimligt med jakt där folk skjuter vilda djur med ursäkten ”det finns för många”, för det finns ingen som helst anledning till att vi människor skulle ha rätten att bestämma antal djur i världen bara för att vi är själviska och vill ta mest plats. ”Överproduktion” betyder alltså för mig att människan har tagit sig friheten till att kontrollera mängden djur men på ett sätt som bidrar till mer lidande för djur och mer pengar för människan.

#13: Överproduktion innebär att fler djur avlas fram även vad det finns hem till (speciellt bra, vettiga hem där de får rätt skötsel). Överproduktion innebär att djur får lida (och ökar även risken att friska djur avlivas/dumpas).

Har inget med lika värde eller inte.

Bäst är ju att ha en viss underproduktion av djur så att efterfrågan blir mer än tillgången för det garanterar hem till alla och dessutom troligen mer engagerade hem som är redo att vänta på sin nya familjemedlem och inte lika lätt vill göra sig av med den. Det blir svårare att bara se ett sött djur och skaffa det på en gång utan eftertanke och kunskap. Tyvärr är det ett scenario som nog aldrig kommer uppnås så länge vem som helst kan avla och hoppa på "trender" för att tjäna pengar.

En fundering - hur vanligt är det i nuläget att folk "löser" sina "oönskade djurproblem" med avlivning?
Och vad gäller det i så fall för typ av djur? Hund, katt, kanin, smågnagare? (Mer exotiska djur tror jag att man ofta tänker till lite innan man skaffar.)

#16: Det är mer vanligt än man tror. Eftersom veterinärerna inte för journaler över ifall ett friskt djur har avlivats så finns det ingen offentlig statistik. Jag själv får höra allt för ofta att någon har avlivat sitt husdjur för anledningar som ”Jag orkade inte ta hand om det för jag har för ont i kroppen”, ”Jag har inte tid längre” osv.

Vad jag hört mest så är det främst hundar det gäller, och därefter katter. Gissningsvis så beror det inte på djuret i sig utan att hundar och katter lever längst och att hundar kräver mest tid och energi. Men oavsett så är det tillåtet att avliva djuret även om det är fullt friskt.

#16 Jag har inga siffror. Men att djur avlivas på det sättet är inte ovanligt. Inte heller att djur dumpas, t.ex. när ägaren ska på semester, "har tröttnat" o.s.v. Katthemmen blir regelbundet kontaktade av veterinärer som inte vill behöva avliva friska/behandlingsbara katter, utan som undrar om katthemmet kan ta emot.

#18: Nej, "dumpningen" är jag medveten om och den lär ju öka i så fall, både den mer genomtänkta (till djurhem) och idiotiska ("lämpa av var som helst").

Jag ser faktiskt inte att det skulle vara bättre för en katt att bli avlämpad vid en väg än att få somna in hos veterinären, även om den är frisk. (Sista stycket inte riktat specifikt till Uppkatten.)

Varför ska den alls överges/dödas? Det enda rimliga är att omplacera katten.

Själv tror jag att det vore bättre att lösa det grundläggande problemet. Det är uppenbarligen för enkelt att skaffa djur. Folk saknar kunskap kring kraven djur har samt deras livlängd och möjliga kostnader.

Vad ger det oss om vi förbjuder att avliva friska djur utan att vi gör något åt orsaken? Djurhem är på många platser överfulla. Dessutom verkar en del känna en skam när det kommer till att lämna över sitt djur hos ett djurhem (i vissa fall innebär det dessutom att man betalar en avgift), så jag vet att även det bidrar till att djur bara dumpas. (Finns lite tyska dokumentärer kring ämnet djurhem/fulla djurhem.)

Visst, förbudet vore en bra sak MEN det måste till mycket mer. Vi måste sätta högre krav på djurägare när det kommer till kunskapen som krävs. Vi måste ge folk en chans att uppleva djur och att ta hand om djur innan de skaffar djur.

Jag ser bara hur förbudet kommer att bidra till att djurhem fylls, djur dumpas eller hamnar i fel händer.

I sig vore det smartast att låta barn lära sig ta hand om djur och vad det innebär, så kan de även som vuxna. Vet att i Tyskland fanns det förr en serie som går lite åt de hållet! Barn som ville ha husdjur fick besöka ett läger. Där ägnade de… jag tror det var två veckor(?) åt att ta hand om massa olika djurarter (inte bara arten de själva ville ha). Gården var i sig en stor gård där omhändertagna djur hamnade.
Barnen gjorde även övningar där de själva fick känna på hur det till exempel är för en katt eller hund när man böjer sig över dem och klappar, etc. De fanns möten med veterinärer som pratade om viktiga informationer och mycket mer. I slutet av veckan hade barna då en förståelse för vad det innebar att ta hand om djuret de ville ha och även andra arter. Sista dagen fick föräldrarna se ett montage av hur barnen skött sig (både de fel barnen gjort men även det de lärt sig) samt att barnen hade med sig föräldrarna för sista dagens uppgifter. Efter det fick föräldarna säga ja eller nej till att barnet ska få skaffa ett eget husdjur. I vissa fall insåg barnen att de inte skulle klara av att ha ett djur.

Nu handlar det för mig inte om detta upplägg men vikten av att man får lära sig, känna på, men på ett vis där man INTE tar och skaffar ett djur. Jag tror djur behöver en högre status i sammhället och att just motsvarande koncept för att "lära känna livet som djurägare" borde skapas. Man kan se till att djurhems djur gynnas av det hela med.

#20: Ja, det håller väl alla här med om (eller att inte skaffa katten alls) men det funkar inte i nuläget och jag ser inte ett förbud mot avlivning av friska djur som rätt väg att gå helt enkelt.
Möjligen ett starkt ifrågasättande från veterinärens sida när det kommer in friska djur som ägaren uppenbarligen har tröttnat på, men inte en total vägran enligt lag.
Jag blev kritiskt bemött av veterinärkliniken
både när jag ville avliva vår kanin och min katt vilket råkade sammanfalla med skolstarten på hösten. Bra!
(De var båda sjuka och då var det givetvis inga problem. ❤️)

#21: Jag tycker verkligen det är för lätt att skaffa djur och jag tycker verkligen att människor behöver mer kunskap innan de skaffar djur.

Att göra det svårare att skaffa djur skulle vara ett för komplicerat problem att lösa idag, folk skulle inte vilja det eftersom då riskerar ju de att inte få köpa ett husdjur precis när de vill, det skulle även krävas så mycket för att komma till den punkten att det inte går att skaffa ett husdjur om man inte har rätt kunskap, erfarenhet etc. Det skulle krävas en statlig tillsynsmyndighet som ser till att bara legitimerade uppfödare säljer djuren och att de följer alla sorters riktlinjer, lagar osv. Det skulle behövas bestämmas hur kunnig och erfaren man faktiskt behöver vara för ett husdjur och för vilka husdjur, ska man behöva vara utbildad för att vara husdjursägare? Ska man isåfall behöva vara utbildad för att äga en hamster eller ett marsvin, eller ska det bara gälla hundar och katter? Ska privat omplacering fortfarande vara tillåtet isåfall för att inte riskera att någon köper djur åt någon annan? Och jättemycket fler frågor som behövs diskuteras. Det skulle kosta mycket pengar, det skulle vara komplicerat att genomföra och det skulle ta enormt lång tid. Jag tycker absolut det behövs men jag tror att man måste börja med mindre problem och fortsätta vidare lite i taget.

Att djurägare inte har tillräcklig kunskap är även det ett enormt problem, men tyvärr så är jag rätt säker på att även om man lärde barn och även vuxna all den ansvar och tid ett husdjur faktiskt kräver så tror jag att otroligt många människor skulle köpa ett husdjur och hitta på olika ursäkter till varför det skulle vara så mycket lättare när de väl har skaffat djuret. Jag vet dock att miljöpartiet har inkluderat i sin djurpolitik att de vill införa kunskap för djur i skolan och det hoppas jag verkligen kommer bli möjligt inom en snar framtid.

För att faktiskt förändra dagens syn på djur, och de förhållanden många djur tvingas leva i, tror jag att man måste börja litet. Jag tror att det skulle vara väldigt praktisk att börja med att göra det svårare att ”bli av med” sitt husdjur, om man begränsar möjligheterna för att ”bli av med” ett husdjur, kommer de ”djurägarna” som inte är förberedda på det långsiktiga ansvar ett husdjur kräver förmodligen börja känna att det blir lite ”läskigt” att skaffa husdjur för de kan inte bara kasta bort det om det är tydligt att skaffar man ett husdjur så har man gjort det, och bara vid vissa undantag där det verkligen handlar om förändrade förhållanden som gör att det inte längre är möjligt att ge djuret vad det behöver ska det vara möjligt att ”bli av med” djuret. ”Jag tröttnade” eller ”Det var mer jobb än jag trodde” ska inte längre kunna vara ursäkter till att inte behålla sitt husdjur, sånt behöver man tänka på innan och det skulle de flesta då göra om möjligheterna att ”bli av med” djuret är begränsade.

För att faktiskt kunna förändra något så behöver man ta en sak i taget och börja med mindre problem innan man går vidare.

#22: Enbart ett förbud mot avlivning av friska djur skulle nog inte göra någon förbättring, men ett förbud mot avlivning av friska djur och även andra begränsningar skulle hjälpa med mycket.

Veterinärer har möjlighet att informera ägare om att istället omplacera eller liknande, men många djurägare väljer ändå avlivning för att omplacering är ”för mycket jobb”.

Jag vet såklart inte exakt hur du blev bemött av veterinären eller exakt vad de sa, men jag tycker att det ska vara standard att bli kritisk bemött när du ber en veterinär avliva ditt husdjur för jag tycker att veterinären ska kunna säga säkert att djuret lider av en sjukdom som inte går att åtgärda innan djuret avlivas. Om de däremot var otrevliga eller tyckte att dina djur inte skulle avlivas trots att de led så var det självklart fel men är mer bristande social kompetens än vad det är bristande kunskaper. Sen finns det många som väljer att avliva sitt husdjur för att de vill åka på semester eller för att t.ex. skolan har börjat och man då helt plötsligt inte hade tid, speciellt efter covid, finns även artiklar om veterinärkliniker som sett en 15% ökning för ägare som avlivar sina husdjur precis innan semestertiderna drar igång, så beroende på vilken veterinärklinik du besökte kan detta eventuellt vara en anledning till bemötandet du fick.

Tror fortfarande ett förbud är helt fel ände att börja i.

För enkelhetens skull att räkna så bryr vi oss inte om vad för djurslag det gäller eller folk söker eller något sådant.
Säg att vi har 100 platser för djur (både hem hos privata personer och platser på omplaceringshem och liknande) men det finns 150 djur som folk har tröttnat på eller inte kan ha kvar av en eller annan anledning. I bästa av värdar så matchas 100 av dem upp med de befintliga hem/platser som finns men vad händer då med de 50 som är kvar?
Några kanske blir kvar i hemmen och fortsätts skötas om (och det är väl ett av de bättre scenarierna) några kanske blir kvar men de får minimal eller ingen skötsel (de "glöms bort") en hel del lär släppas ut vind för våg (händer ju redan trots att avlivning finns till förfogande) och en del lär avlivas på eget bevåg (ingen garanti det blir humant eller följer lagstiftning).
Bara för att avlivning förbjuds så kommer ju de där 50 kvarvarande djuren inte magiskt få en chans till ett nytt (och kanske bättre) liv och innan det problemet fixas så är ett förbud fel väg att gå i min mening.

Och jag tror inte att folk skulle låta bli att skaffa djuren bara för att det är förbjudet att avliva dem (mer än möjligtvis en extremt minoritet) om de ens skulle veta om det.

Tror ju många av dem som avlivar sina friska djur för att de tröttnat inte hade en tanke på att de skulle tröttna på dem (ett stort problem är väl just det att många inte tänker innan köp).

#24: Nej, nej, "kritiskt" var nog inte rätt ord om bemötandet jag fick från veterinärkliniken vid bokning av avlivningstid.
Mer…ett genuint, engagerat ifrågasättande…? Något jag alltså ser som positivt och när det framgick att djuren hade en sjukdomshistorik var det naturligtvis inga problem.
Sen är det möjligt att jag själv inte uttryckte mig så genomtänkt och tydligt, det är inte så lätt att ringa och boka den där tiden. 💔

#26: Jaha okej, jag tolkade det först som att du inte var nöjd med bemötande, och nej såklart för oss som håller djuren nära hjärtat är det inte ett lätt beslut att ringa veterinär för att avliva, så är fullt förståeligt om man inte är särskilt tydlig vid en sådan situation. Men vilken tur att du kände att du fick ett bra bemötande och att det blev så bra som möjligt för djuren.

Ärligt talat så tror jag inte att ett förbud mot avlivning av friska djur skulle hjälpa.
Jag anser att vissa "friska" djur faktiskt mår bäst av avlivning. Man vet aldrig vilka trauman ett omhändertaget djur har råkat ut för.

Jag har faktiskt gjort valet att avliva ett friskt djur, hellre än omplacering av vissa skäl. Jag anser mig inte vara en sämre människa för det.

#28: Djurs liv är inte värt mindre en människors liv, att normalisera avlivning av friska djur riskerar att försvaga synen på djurs värde. Du har rätt i att man inte vet vilka trauman ett omhändertaget djur har varit med om men det finns faktiskt de så vet hur man arbetar med trauman hos djur och bara för att någon har skapat trauman hos ett djur ska inte det betyda att djuret bestraffas med att dö, alla individer ska alltid få chansen att leva. Oavsett skäl så ska man alltid i första hand välja omplacering framför avlivning av ett friskt djur, djurägare har som ansvar att se till att djuret får ett gott liv så om man inte längre har möjlighet att ta hand om djuret är det upp till ägaren att se till att djuret istället får ett bra hem.

Min hund är en omplacering som varit med om tidigare trauman som skapade enorm stress, rädsla och oro hos henne som i sin tur ledde till många ”problembeteenden”, men det fanns inte en chans i världen att jag skulle låta henne avlivas för det, istället valde jag att arbeta varje dag med att hon skulle känna sig säker och trygg och idag är hon en fantastisk och lydig hund som känner sig trygg. Jag vill att alla djur ska få samma chans som henne oavsett om det gäller trauman eller att ägaren bara har tröttnat. Det är inte vår rättighet som människor att bestämma vilka individer som får leva eller inte även fast det verkar vara det många tror.

Det blir lite knepigt det här med djurs värde och att jämföra människa med djur.
Större delen av mänskligheten äter faktiskt djur.
Är en kos liv mindre värt än en hund t.ec?

#30: Jag har faktiskt inget emot att det finns människor som äter kött, det är fullt normalt i naturen att en art dödar en annan för föda, däremot har jag något emot djurhållningen på de flesta ställen där syften med djuren är animaliska produkter eftersom de flesta djur då lever under extremt dåliga förhållanden, jag har även något emot den massproduktion av kött och andra animaliska produkter som finns och jag anser heller inte att det finns något rimligt syfte med de animaliska produkter som är annat än just föda så som att göra produkter av skinn eller de som bedriver minkfarmar för att använda pälsen. Att äta andra arter för överlevnad är fullt naturligt och en instinkt många arter har, problemet är att vi anser att vi är den enda arten som får göra det (alltså t.ex. att vi jagar djur som vargar för att de äter typ våra får) och att vi gör det på ett sätt där djur plågas hela livet för att människor vill tjäna mer pengar. Många som aktiverar sig i djurskyddsfrågor har ofta som mål att hela världen ska vara veganer etc men jag tycker att man som människa får äta vad man vill precis som djur och att ska man döda ett djur ska det finnas ett syfte och det ska göras rätt, alltså t.ex. djuret lider av sjukdom eller slakta för föda men då ska djuren leva under bästa möjliga förhållanden fram till slakt och inte heller uppleva någon stress eller rädsla precis innan det dör.

#29: Ja visst skall man ge djuret en chans, men vissa går helt enkelt inte att rehabilitera eller träna bort problembeteenden. Menar du då att man skall lämna över det problemet på en annan ägare, bara för att du tycker det är fel att avliva en frisk hund ?

Tyvärr, men jag håller inte med. En hund som är stressad/osäker/rädd/aggressiv mår inte bra själv, hur tror du då det påverkar hunden att flytta till en helt ny miljö, med helt nya människor ? Oftast blir dessa hundar vandringspokaler och flyttas från hem till hem, och då tycker jag hellre att man skall avliva hunden istället för att utsätta den för den stressen och oron.

#32: Därav formuleringen ”rehabiliteringsbara”, de allra flesta djur (åtminstone hundar vilket också är djuret som oftast hamnar i sådana situationer) kan rehabiliteras med rätt insatser och sen må avsevärt mycket bättre, självklart finns det fall där rädslan, osäkerhet, ”problembeteende” etc är så djupt inrotade att det är bättre för djuret att bli avlivat, jag menar inte att alla djur ska rehabiliteras det har jag aldrig påstått, det jag menar är att alla djuren ska få chansen för i de flesta fall går det att lösa, jag menar heller inte att man ska ”lämna över” djuret på någon annan att fixa, det finns många experter, specialister etc som gärna tar sig på uppdraget, och min tanke då är att det är bättre för djuret att få en chans att må bättre hos något som vet vad den gör istället för att omedelbart vända sig till att avliva djuret. Syftet är alltså inte att vi helt ska sluta avliva djur, djur som lider av sjukdom är självklart bättre att avliva om man inte kan bota sjukdomen och många djur med aggressiva beteende eller liknande går att rehabilitera och då tycker jag de ska få den chansen men självklart ska djur inte behöva uppleva stressen att konstant behöva flytta runt från hem till hem för att hoppas att man till slut hittar någon som kan ”fixa” djuret, men de måste ändå få en chans till förbättring om det verkar möjligt speciellt när det oftast handlar om att människor har sett till att djuret från början ens kommit till den punkten. Så med ”rehabiliteringsbara” menar jag djur som det är möjligt att rehabilitera.

#33: Det finns redan idag många, många hundar som far illa och skulle behöva rehabiliteras - men det finns för få som kan, vill eller har kunskapen att göra det.
Ja, många skulle relativt lätt kunna tränas och må okej men många skulle kräva omfattande insatser som inte finns tillgängliga och många skulle aldrig komma till en nivå som innebär ett drägligt liv.
Frågan är också hur mycket lidande som är ok medan "rehabiliteringen" pågår?
Och finns det något att rehabilitera till eller mår hunden så dåligt i sina grundförusättningar att det är bäst med en annan lösning?

#34: Det är precis det här jag försöker säga, jag förstår att det finns fall där djur har så enorma problem med stress, oro, osäkerhet, otrygghet etc att det inte är möjligt att rehabilitera eller skulle ta väldigt många år innan djuret gör framsteg och då istället leda till att djuret lider enormt länge men då är det inte ett ”rehabiliteringsbart” djur, jag syftar på att det finns otroligt många fall där framförallt hundar inte har några alltför stora ”problem” egentligen men ägaren har inte förstått att den har ansvaret över att hålla koll på och träna sin hund och hunden hamnar sen i en situation där den hugger någon ofta utan att det fanns tidigare tecken på aggressivitet eller bara väldigt ”små problembeteenden” som egentligen är lätta att ”fixa” och väldigt ofta då anmäls det väldigt fort till länsstyrelsen som nästan alltid då ser till att hunden blir avlivad och det är det jag menar som skulle vara fel att en hund då blir avlivad för att den har en ägare som inte förstår ansvaret den har över sin hund, sen finns det också ägare som avlivar sina hundar för att de har mindre ”problembeteenden” t.ex. kanske skäller på mötande hundar eller så men ändå inte är aggressiv, men hunden blir ändå avlivad med ursäkten att den är aggressiv fast det egentligen handlar om än ägare som inte vet hur man jobbar med hundar och tröttnar på att hunden skäller på promenader.

Jag tycker ni skapar motsättningar som inte finns. En namninsamling är en önskan om en riktning. Därefter är det lagstiftare och sakkunniga som avgör vad som är rimligt och vettigt, d.v.s. hur långt man kan gå i den riktningen.

Att tvingas avliva friska/behandlingsbara djur är därtill ett arbetsmiljöproblem för många veterinärer som kan leda till psykisk ohälsa.

https://www.expressen.se/nyheter/veterinarklinikens-beslut-slutar-avliva-friska-djur/

https://www.vetnorden.com/news/veterinarer-slar-larm-djuragare-vill-avliva-friska-husdjur-infor-semestern

Jag tror att alla här i tråden är överens om att friska djur ska ingen avliva det säger sig självt men att det kan finnas omständigheter som psykisk ohälsa sånt som inte syns på prover men märks i beteenden som exempelvis aggression, rädsla, panik beteenden med mera.

Ser en veterinär att hopp och möjligheter finns för tillfrisknande så ska djur få behandling som passar sig och opponerar sig en ägare ska djuret omhändertas och omplaceras något som veterinär ombesörjer.

I vissa fall kan djuret återlämnas till ägare i vissa fall inte det ska vara helt upp till en veterinär att bedöma med fokus på vad som är bäst för djuret och som följer lagen.

#38 #39 Jättebra information 👍

Många glömmer och inser inte vad veterinärer utsätts för det har vart så fruktansvärda saker så veterinärer till och med begått självmord inte enbart haft tanken av stressen och trycket från sociala medier det har gått längre än så det har gått till handling.

Det här behöver uppmärksammas man kan tycka att deras yrke är något fint och ja fint är det för dom vill rädda liv det är deras jobb vilja och uppgift det är därför dom valt sina yrken.

Jag har läst en del om det här och det är skrämmande hur veterinärer utsätts på sociala medier med namn adress bilder och allt möjligt det är alldeles fruktansvärt.

Jag var med om en händelse när jag besökte min veterinär för jag trodde att katten fått något i halsen. Han sövdes ner och jag ville ta några foton på honom.

Min veterinär försvinner bokstavligen sagt och jag stod där lite som en fågelholk vad hände men det framkom att hon hade blivit utsatt på sociala medier med namn bild och adress så hon var helt enkelt rädd. Jag kunde trösta henne med att bilderna var enbart för mig och hon var inte ens med på dom enbart katten.

Vi fick ett djupt och intressant samtal och jag fick insikten och kunskapen om vad veterinärer utsätts för och så här ska det inte vara våra veterinärer ska kunna göra sina jobb utan att utsättas för sociala mediers drev.

#30: En bra och befogad fråga.

Jag är jägare det kanske inte går hand i hand med min syn på djurens rätt att leva men jag är jag och ingen annan.

och har veganer problem med det så får dom ha det jag orkar inte försvara idioter som svälter sig för sin egen skull

Menar du att veganer svälter sig? Det är inget jag har upplevt, man väljer bara lite andra produkter.