Jag tycker att vi ibland försöker för lite inom vissa områden.. En människa är sååå mycket mer värd och man gör att för att en enda människa ska få leva en månad till, tycker det är orättvist mot ett djur som skulle kunna bli frisk men istället blir avlivad.. vi människor vill ibland dö men får inte O.o ?? tycker allt är konstigt…

Om djuret blir friskt i slutändan så är det inget fel. Men visst, jag tycker att om man ger ett djur medicin i flera månader/år utan någon vidare framgång så tycker jag att det är fel.

Fast iofs så brukar ju människor ta någon slags medicinering i flera år om den är sjuk. Men jag vet faktiskt inte. Har ingen tydligare åsikt om detta.

Om den lider genom medicinering och får leva med det allt för länge tycker jag det är fel, men om man kan rädda ett djurs liv så tycker jag inte att man ska bli av med "problemet" genom avlivning.. jag anser att djur är lika mkt värda som en människa och det står jag fullt fast vid vad nån annan än säger och jag tycker att allt för många människor ser ner på dem och att vi inte själva får avsluta vårat lidande om vi vet att vi har någon månad kvar att leva med smärta tycker jag inte är humant… vi tycker väl att avlivning är till för att djur inte ska behöva lida? Varför får inte människor också göra det då?? O.o av rätt skäl då förstås måste ju vara ett krav men iaf. Djur ska värdesättas och få en chans precis som vi om det inte innebar lidande! :)

Jag tror att det är svårt att säga att behandlingar är rätt eller fel så generellt. En del ingrepp är för mig självklara, andra tangerar (och överskrider) den där magiska gränsen mellan okej och ren egoism som djuret får bekosta.

Det är svårt, om inte omöjligt, att vara helt objektiv när det gäller att fatta sådana beslut om sitt husdjur. Jag vill själv inte "älska mitt djur till döds", men jag vill ju inte heller avliva det direkt det får öronskabb eller måste plåstra ihop en skuren trampdyna. Och ja, det kan nog klassas som egoistiskt och sentimentalt. Men lidandet av ingreppet/läkeperioden anser jag då vara väldigt lågt i förhållande till vad man får ut av det. Inte riktigt samma sak som attt byta höftled på en 11årig hund.

Ibland kan det dock vara positivt med den här "trenden". Det kan ju leda till att djur får den vård de behöver istället för att det avvaktas och ignoreras tills det är för sent. Eller att det självläker, men inte så lätt som det skulle gjort om vårdinsatser skett.

Tanken är väll mera att om ett djur behöver vård så ska den få det, så att den slipper lida. Sen är det upp till ägaren om denna har råd eller ej. Veterinären kan rekomendera att avliva ett djur. Vill man ändå inte göra det, få man gå till en veterinär till. Men säger även nästa samma sak, så bör man ju faktist gå på den linjen. (Tänk på att man måste gå till en veterinär som är inriktad på det djurslaget det handlar om.)

Det finns lagar om hur länge en hund får vara själv, eller sitta uppbunden. Hur vissa djur behöver en artfrände, miljöberikning, behandlas med omsorg och motion samt mycket, mycket mera.

Hur många gamla människor får möjlighet att ducha mer än två gånger i veckan, mer än en promenad om dagen, slippa bli oroliga varje gång ett främmande ansikte dyker upp, få mat som är god eller slippa ligga till sängs från kl 18 på kvällen till 8 på morgonen?

Djur har tydligen ett STÖRRE värde än människor i detta land. Så mitt råd är, bli aldrig gammal.

#5 Tanken ja. Men är det rätt och rimligt att byta höftled på en 11 årig hund? Att inte låta avliva katten som måste amputera 3 ben för att överleva? Att djuren ska få nödvändig vård är det nog ingen som vänder sig emot, det är väl snarare den "övervård" som en del vänder sig emot.

Äldrevården är vedervärdig i många avseenden - men den kan även vara fantastisk när rätt hjälp ges. Att utifrån detta mena att djur har ett större värde är galet. Om så vore så skulle vi ju knappast föda upp djur för att föda oss själva. Vi skulle inte kunna tillåta djurparker att hålla djur. Djurförsök vore inte ens att tänka tanken om. Äldrevården har sina brister, men den frågan hör snarare hemma på politik.ifokus än på djurskydd.ifokus.

#6 Det var exakt det jag var ute efter, var gränsen för "överbehandling" går. För mig är det nog när man håller djuret vid liv trots försämrad livskvalitet, ex kaniner som man drar ut tänderna på eller ger rullbräda (kaniner är koprofager och utan fungerande bakben kan de inte sköta det själv). Hundar med svår reumatism eller höftproblem. Svåra fånghästar som bara kan gå i grushage… Blinda djur…

#7 Jag förstår vad du menar, men det är alltid något man som ägare måste få ta ställning till själv. Det är bara ägaren som vet om djuret beter sig som det ska eller inte (dålig livskvalité).

(Kaniners tänder växer hela livet. Så efter ett par veckor är tänderna där igen)

#8 inte om man tar bort tandanlagen, något som ibland görs (sällan i Sverige dock) för att slippa klippa tänderna på kaniner med bettfel. Själv avlivar jag bettfelskaniner.

Det är klart att man själv som ägare ska ta ställning, det var inte det jag ville diskutera, jag ville komma åt vad som är etiskt riktigt….

Bara för att man kan byta höftkulan på en hund, betyder det att man bör göra det?

Blir djuret bättre av behandlingar så är det rätt. Gränsen går om djuret inte blir frisk trots veterinärvård och medicin.

#10 Men måste djuret bli friskt för att det ska vara rätt? En av mina illrar har något knas med hormonerna, med stor sannolikhet är det begynnande eller redan existerande binjuretumörer. Därför har han fått ett suprelorinimplantat. Detta kommer INTE att bota honom eller göra honom frisk, men det dämpar symptomen. Är det fel?

Som jag resonerar har den individen ett gott liv med fullgod funktion, utan lidande alls nu under behandlingen. Således anser jag att jag handlar rätt.

En annan fick insulinom, kortison gavs och visst blev det en förbättring, men frisk kunde den aldrig bli och sjukdomen märktes ju av på det sättet att han var tröttare än normalt och svagare i bakdelen. Var det fel?

Visst påverkdes djuret negativt, men min bedömning var att sålänge symptomen var relativt enkla och kunde hållas på stången med medicineringen så var det en självklarhet för mig att medicinera.

Tror att de smygande förloppen är de svåraste, att veta exakt när det är dags att låta djuret somna in.

#11, Om det är rätt eller fel är svårt att svara på. Jag kan inte svara på dina frågor med så lite information. Det beror mycket på hur omständigheterna ser ut, ålder, hur allvarlig sjukdomen är och så vidare.

#12 Det är inte riktigt av betydelse. Den gräns du sätter upp, att djuret måste bli friskt för att det ska vara okej, är för mig väldigt onyanserad.

Men mer info; Illern med hormonproblem. 4 år. Det som märktes var att han uppvisade brunstsymptom (missfärgning runt nos och mun, överdrivet "pungande", mer aktivitet, ökad vokalisering, lite "skarpare" mot den andra hanen). Inget allvarligt alls egentligen och han skulle ju kunna gå obehandlad ett tag framöver utan att lida nämvärt av det. Men till slut kommer han att få tumörer helt klart, och dessa kommer orsaka pälsavfall, värre beteeneförändringar etc. etc. Med suprelorinimplantatet är han helt som han ska. Han är fortfarande lite orange runt nosen sommartid (missfärgningen i sig är inget han lider av heller), och han pungar lådkanterna.

Binjuretumörer är inte särskillt allvarligt (som du borde veta). Min bedömning är att jag inte plågar mitt djur eftersom han är samma glada, knasiga iller som han alltid varit, få skulle ana att något är fel på honom om det inte vore för den lätta missfärgningen runt nosen. Därför kan jag inte hålla med dig i att gränsen för rätt och fel går vid att djuret kan bli friskt av behandlingen eller inte. Mitt djur blir inte friskt, däremot blir det symptomfritt/får en rejäl sänkning av symptomen.

Underlåter ägaren att ge djuret den vård det behöver eller struntar i att följa en veterinärs rekommendation att avliva djuret så kan detta fall inom djurplågeribestämmelserna. Det intressanta är om det ger upphov till lidande. Exakt hur man skall definera det ordet är däremot inte klarlagt, men oftast finns en koppling till smärta, men det kan även vara psykiskt lidande. Frågan som uppkommer då är dels om djuret lider trots behandling, kommer det bli återställt eller kvarstår lidandet och hur skall man avgöra detta?

Jag tycker att om det är under en begränsad tid, och djuret i.af förhoppningsvis blir bra efter behandling så är det ok så länge djuret inte verkligen lider av smärta, eller bli så pass stressat att det inte mår bra av den anledningen.

Själv har jag fått haft en häst på enbart box i 3 månader pga nervskada. Inget som gjorde hästen ont, men som gjorde att denne inte kunde gå ordentligt. Sakta men säkert kom dock nerverna tillbaka och man såg helatiden en lite förbättring.

Denna hästen var dock inte det minsta besvärad över att inte få gå ut. att sova och äta var det bästa som fanns - inne som ute! Idag är hästen pensionär och har fått haft många fina år sedan sjukdomen utbröt!

Jag tycker att man ska ta hänsyn till djurets ålder givetvis, jag menar är djuret redan pensionär är det kanske onödigt, men är halva livet kvar så tycker jag man ska satsa - så länge djuret ändå trivs med sin tillvaro och sitt tilstånd, och visar att livsgnistan fortfarande finns kvar så kan man kämpa. Visst kan de kunna få stå ut med en överkomlig smärta, om djuret överlever så tror jag säkert att det glädjer sig åt att få finnas i tillvaron ett tag till.

Jag tycker att man ska försöka rädda djur i största möjliga mån, precis som man gör med människor. Om veterinären dock kan fastslå att djuret i fråga inte kommer gå att rädda är det en helt annan fråga. Men ej att glömma är att avlivning är en dödshjälp och ibland fråntar man individer deras liv när de potentiellt kanske hade kunnat leva i flera år till.

Jag är absolut inte emot avlivning, men det är en väldigt stor och svår fråga. Självklart skulle jag välja att avliva ett djur som led fruktansvärt och hade väldigt liten chans att överleva.

Jag tycker det är svårt att ge generella svar på en fråga om överbehandling. Även om två djur av samma art lider av samma sjukdom/skada kan de vara väldigt olika i hur mycket lidande de uppvisar, hur effektiv behandlingen är, hur de klarar av behandlingen och hur de svarar på behandlingen.

Eftersom cellgifter har tagits upp som exempel så är det något som man kan må jättedåligt av, inte känna av alls eller något där emellan. Därför går det inte att säga att cellgiftsbehandling kommer medföda lidande för ett djur. Min pappa åt cellgifter och strålades och mådde oförskämt bra (inte för att det hjälpte, frisk blev han inte) medan andra blir sängliggande, kräks och kan inte äta.

Jag har en gammal amputerad katt. Hans ena bakben amputerades vid 17 års ålder. Vissa skulle hellre ha avlivat, men katten är helt frisk. Han har inte ens en antydan till njursvikt. Oförskämt pigg så varför inte amputera (alternativet var avlivning eftersom veterinären fann tecken på cancer i benet)?

En amputerad grand danois-unghund? Kanske inte en bra idé med tanke på den tyngd benen ska bära, men en liten chihuahua klarar sig antagligen mycket bra på tre ben.

Det är viktigt att lära känna sina djur och själv föredrar jag att följa försiktighetsprincipen. Jag avstår hellre behandling och avlivar om jag och veterinären bedömer att behandlingen kommer utsätta djuret för ett långdraget lidande, även om det i slutänden antagligen kommer bli friskt.

#17 RIKTIGT bra skrivet!!

#16 Jag måste ifrågasätta vad det innebär "att rädda djuren". En vecka, en månad, ett år, 10 år? Den tiden med tex smärta, illamående, andningsvårigheter, hjärtproblem eller kommer den bli helt återställd eller åtminstone må bra? Idag går det att "rädda" de flesta…men till vad och hur länge??

Jag är för behandlingar som inte är alltför smärtsamma/långvariga och med god prognos för ett fullvärdigt liv. Långvariga behandlingar där djuret inte lider av själva behandlingen och tack vare denna kan leva ett normalt liv, tex vid epilepsi, diabetes, hypothyreos, addison mm där sjukdomen är under kontroll, är också acceptabelt enligt mina etiska värderingar.

Det viktiga för mig när jag ska ta ett beslut är att mina djur ska ha det bra så länge de lever, inte leva så länge det går. Att hålla ett djur vid liv trots att det inte kan leva ett normalt, fullvärdigt liv är i mina ögon oerhört egoistiskt. Samma sak med att låta ett gammalt djur utstå stora/smärtsamma operationer med lång konvalescenstid och/eller dålig prognos.

Alla har vi någon gräns och jag tror att en av de viktigaste saker vi kan göra som djurägare är att fundera över dessa frågor innan man ställs inför beslutet, dvs redan när man skaffar sig djur. När man väl står där är det inte så lätt, naturligtvis vill man ha sitt djur kvar! Har det dessutom hänt något akut så att man är i chock blir det inte lättare, och då kan det verkligen krävas snabba beslut. Fast de svåraste besluten är nog ändå när djuren har något kroniskt problem som långsamt blir värre och värre…var sätter man gränsen då?

Jag har hört från sorgligt många att de i efterhand ångrar att de inte lät sitt djur somna in tidigare…mycket sällan tvärt om.

Jag är en av dem som tycker vi gör alldeles för mycket på våra djur idag.

Skulle aldrig utsätta mina djur för vissa saker, det kommer till en viss gräns där det inte är värt at utsätta djuret för mer lidande.

Har flera exempel på fall där det gått över styr, katter som opereras för hundrade gången så att den kan leva några dagar till, djur som får vagnar istället för bakben och får leva ett halvt liv med smärta, och kaniner som operar bort tänderna och får leva på onaturlig mat som ger dem magproblem.

En bekants bekant vars man dött i cancer tog bort sin hund så fort hon fick veta att den hade elakartad cancer, hon menade att det var fördelen med att vara djur, att slippa dö en utdragen död med onödigt lidande, hade hennes man haft valet hade han också velat bli "avlivad"

#20

Samtidigt är olika cancerformer väldigt olika och individer svarar som sagt olika på samma behandling. Min pappa dog i cancer. Det var ett snabbt förlopp (6 månader), men han önskade aldrig bort en enda av dagarna han hade kvar. Han fick bra behandling och mådde under omständigheterna bra. Han fick gott om smärtlindring och dog inte alls under några utdragna plågor. Att därför omedelbart avliva ett djur för att det har utvecklat cancer… då förutsätter man saker man inte vet. Min gammelkatt fick som sagt benet amputerat då tecken på cancer fanns, i just benet och ingen annanstans. Han mår jättebra och det finns inga tecken på att han kommer dö någon gång snart. Jag kände en rottweiler som levde med cancer under flera år. Hon fick cellgifter och så länge hon mådde bra fick hon leva. Så fort ägarna märkte att hon inte längre mådde bra avlivades hon.

Jag tycker absolut att det finns en gräns för vilka behandlingar som bör sättas in. Men den gränsen är inte definitiv utan varierar från fall till fall. Den varierar bland annat med djurets personlighet och ägarens möjlighet att lägga tid på djuret.

Överlag tycker jag nog att vi i Sverige avlivar för lättvindigt. Bättre att djuret dör än lider, säger vi. Men vi vet oerhört lite om djurens psyke, vad upplever de som lidande, när blir livet outhärdligt? Det vi vet är att de allra flesta (både djur och människor) kämpar för överlevnad in i det sista. Viljan till liv är något som drivits fram av evolutionen och är djupt rotad i de flesta varelser. Jag tycker att det etiskt riktiga är att försöka hjälpa djuren att överleva tills de själva visar tydliga tecken på att inte orka eller vilja längre.

Men det här är en svår fråga, det finns inte något enkelt och entydigt svar, tycker jag.

#22 Du skriver att viljan att leva är en evolutionär anpassning som sitter djupt rotad, men sen skriver du också att vi först ska avliva när djuret inte vill längre. Ska man hårddra det hela är det då alltid fel att avliva djur? Oavsett sjukdom/skada så är livsgnistan/viljan att leva oerhört stark och kommer finnas även när loppet är helt kört, även när inälvorna ligger utanför kroppen, även när vi vet att djuret verkligen lider.

Jag vill mena att vi ändå vet en hel del om djurens psyke. Med hjälp av deras beteenden så kan vi utröna vad som är lidande och vad som är annat. Däremot kan det vara svårt att veta exakt hur mycket lidande djuret upplever, men vi kan ju se hur djuret påverkas av sitt lidande. Även med människor så är just lidande ändå en väldigt subjektiv upplevelse, även för oss är det svårt att säga hur mycket lidande en annan människa upplever och hur smärtan upplevs.

#23 Det stämmer. Därför menar jag också att vi ofta avlivar för lättvindigt. Jag tycker att djurets vilja/ovilja att fortsätta leva ska ligga till grund för beslutet att avliva eller inte.

För även om viljan att leva sitter djupt rotad så ger både djur och människor ibland upp när smärtan/lidandet/motgångarna är för stora. Människor kan ofta berätta när de känner så. När det kommer till djur får vårdgivaren försöka läsa av sitt djur. Djur som inte orkar mer slutar ofta äta och tappar intresset för saker de tyckte om innan. Det sker oftast efter en längre tids sjukdom, och finns det inga eller små chanser att djuret blir bättre tycker jag det är rätt att fundera på avlivning.

Men som sagt. Jag tycker det är en svår fråga som inte har något entydligt svar.

#22 Djuret som är tex påkört och illa skadat vill oftast överleva ja. Eller djuret som blivit akut sjukt.

Men (och det är ett stort men) vi människor har förmågan att tänka ett steg längre och jag anser att vi har skyldigheten att göra det också! Innan vi "rusar iväg" och ska rädda och behandla allt.

Vi kan få veta vilken smärta och vilket lidande det innebär och under ungefär hur lång tid. Vi kan även få veta en prognos för chansen till ett fullgott liv, chansen att över huvudtaget klara en ev narkos och konvalecenstiden efter operation/sjukdom.

Är prognosen dålig, tiden av smärta/plågsamma behandlingar lång eller tiden som kan beräknas vara kvar efter tillfrisknande kort så väljer jag att avliva där och då. Jag "tar risken" att inte chansa med mitt djurs välbefinnande som insats.

Hellre det än att avliva när jag ser att djuret inte mår bra och tappar livsgnistan efter/under behandlingen. Vad har jag då utsatt den för för lidande? Som i mina ögon är onödigt lidande om det var en dålig prognos. En stor operation med den belastning som en narkos och läkningen är för kroppen? Jobbiga behandlingar när djuret är inskrivet på djuksjukhus? Under några dagar, några veckor, några månader?

Djuren lever i nuet, men trots det förlorar även de sin livsgnista till slut. När det sker beror naturligtvis mycket på individen.

Och det där med individen är en mycket viktig aspekt. Att vara inskriven på djursjukhus kan vara ett gigantiskt lidande för en individ, medan en annan tycker det är helt okej. Att tillbringa ett halvår i bur hemma skulle ta knäcken på de flesta medans vissa skulle klara av det bra med rätt stimulans. Att få tabletter två gånger om dagen resten av livet är otroligt stressande för vissa medan andra inte påverkas alls…osv osv…

Så för mig handlar det om att ta hänsyn till en hel massa aspekter med individen i fokus! Att jag själv vill ha mitt älskade djur kvar hos mig spelar ingen roll i det beslutet, så självisk tänker jag aldrig bli!

Sammanfattning: Djuren vet inte något om prognoser och konvalecens, men det gör vi och det är ett gigantiskt ansvar!