Allt helt enkelt. Att ha djur innebär samma skyldighet som om man hade ett barn i stället. Ett liv är ett liv, oavsett om det är ett människobarn eller en liten mus.

Du har en poäng där tassy i din jämförelse med barn. Ingen skulle få för sig att bara ge mat och vatten till ett barn, sätta det i en lägenhet och bara ta ut det någon enstaka gång ibland.

Det handlar för mig om att ge mervärde, förebygga skador och sjukdom så långt man kan och ge nödvändig vård när det krävs. Att hålla sig uppdaterad kunskapsmässigt om det djur man har. Det senare är en punkt jag många gånger häpnar över att folk inte efterlever. Många kör på "jag hade minsann xxx för tio år sedan så jag vet!" fast forskning och förståelse för allt från beteende och hälsa har gått framåt sedan dess.

#2 det där är sanning med modifikation, för det finns ju faktiskt exempel där barn blir behandlade på de mest sjuka sätt… ;)

#3 Jo, tyvärr gör det ju det

Denna sajt hade jag missat ju, hur bra som helst!

Tycker ni kommit med bra ideér kring djurägaransvar men en sak som jag tycker att många väljer bort är just att det gäller livet ut. Dvs inte bara så länge man är "nykär" i den lilla kattungen eller vad det nu är utan även när man blivit sambo, skaffat barn eller flyttat osv.

Jag kan bara instämma i det som redan nämnts, och lägga till att man har ansvar för att djuren inte orsakar olägenheter för folk omkring också. Utekatter är väl det perfekta exemplet där - i mina ögon ska en kattägare som tar ansvar för sin katt se till att den inte använder grannars tomter eller sandlådor osv som toalett, att den inte tar diverse småfåglar, att den inte knallar in i folks lägenheter, att den inte skrämmer upp tamdjur som går ute som tex smådjur i betesburar… Lite såna grejer. Nä, jag är inte alls väldigt kritisk mot utekatter över huvudtaget *host*

Och såklart, se till att djuret hamnar i ett bra hem om man måste omplacera. I mina ögon är det djurägarens ansvar att ställa frågor och försöka få en så bra bild som möjligt av intressenter för att verkligen hitta det bästa hemmet, och inte bara sälja till första bästa som svarar på ens blocket-annons.

#6 Där tog du upp en viktig punkt, alltså ansvarstagande gentemot andra. Jag kan fortsätta med hundar, många av dem som inte alls är kopplade och går lite vind för våg på gemensamma tomter har många gånger retat mig eftersom jag ibland tar ut mina illrar och många hundar reagerar kraftigt på lukten av dem. En lös sådan, som dessutom inte är särskillt lydig från början och inte befinner sig under ägarens direkta tillsyn är läskig för jag vet aldrig hur de kan reagera. Det har ju hänt mer än en gång att de reagerat på mig ensam, bara för att jag luktar iller. Och alltför ofta får jag svaret "men h*n är ju så snäll!" när jag ber ägaren ta bort hunden ifrån mig pga. illrarna som jag håller ovanför huvudet och hunden småhoppar i cirklar ikring mig.

Vi bor i en by med 9 hushåll och några av oss har utekatter och det fungerar bra oftast. Men i torsdags så kom en grannes hankatt som inte är kastrerad upp och bet vår yngsta honkatt (vi har 3 st) i baken och i nacken.

Katthonan Mojjan fick ett stort sår som gjorde ont och vågade inte kissa, det blev sårinfektion och urinvägsinfektion. Vi var till veterinär både på söndag och måndag. Mojjan är nu så gott som bra men ska äta antibiotika i 8 dagar till.

Då sa jag till på skarpen att de måste kastrera hankatten vilket de nu gått med på.

Vi som har utekatter har ett stort ansvar gentemot våra grannar och vi ska se till att katterna inte ställer till problem för andra och andras djur anser jag.

Även skogens djur har vi ansvar för att skydda, jag kan säga att vi ALLTID tar in våra katter på kvällen så de är inne på nätterna!

Kan väl inte mer än att hålla med alla andra. Jag tycker många ser husdjur mer som saker än faktiska varelser. När man bestämmer sig för att skaffa ett djur måste man förstå innebörden av det och faktiskt ge djuret ett bra liv, ett helt liv, inte bara sälja den vidare så fort man tröttnar. Sen kan det alltid dyka upp oväntade saker, men herre gud det finns många djur som säljs där ägaren har noll koll, ibland vet dom inte ens vilken art den har.

Håller även med det där att man ska ha kolla på sitt djur. Jag tycker nästan inte katter ska få gå lösa utan uppsikt alls. Dels för risken att dom förstör för andra, dels för risken för andras husdjur och även det faktum att dom påverkar den svenska faunan på ett negativt sätt. För att inte glömma att fruktansvärt många kattar dör eller blir sjuka för att dom vistas utan uppsikt.

Har en kompis som ställde ut sina fåglar i en bur i trädgården en gång, tror ni inte en katt lyckades öppna och döda dem? Sånt ska inte få hända, någon annans djur ska inte in i någon annan människas trädgård över huvud taget.

Självklart har man ett stort ansvar för sitt djur väl och ve,men även mot andra tex allergiker och ex hundrädda personer osv osv

#10 En applåd för dig, som tänker på allergikerna också! Nu blev jag extra glad.

11,Tack

Det är för mig en självklarhet,jag har ju jobbat med människor och djur i hela mitt liv,och sett hur hemskt jobbigt en riktig allergiker har det.Särskilt ömmar jag för allergiska barn,som så gärna skulle vilja klappa mina djur,jag brukar gå undan då så det inte blir så jobbigt för dem det är det minsta man kan göra,om jag vet att dom har allergi förstås.

(har inte läst allt i tråden, men;)

Att ta till sig kunskap om sitt djur tycker jag är en skyldighet. Att ta reda så mycket som möjligt om sitt husdjur och att inte ignorera människor som försöker hjälpa till, tex "Kaniner ska ha större burar än din bur.."

"Nää den har alltid levt så, den mår bra!"

Samt att verkligen tänka igenom aveln på sitt husdjur. Om man vill avla så ska man verkligen fundera över;

Har man kunskapen som krävs om tex genetik och ärftlighet? Samt kunskap rent praktiskt?

Är djuret verkligen lämpligt för att gå i avel?(hälsa, temperament osv, inte bara gå efter utställningsresultat eller hur gulligt djuret är)

Om man inte får alla ungar sålda, vad händer då? Samt se till att hitta seriösa köpare.

En annan skyldighet tycker jag är att kunna inse när ett djur är så sjukt eller gammalt att det inte ska behöva leva längre, att kunna ta beslutet om avlivning istället för att djuret ska gå och lida tills det typ självdör. Ibland kan jag tycka att det är en skyldighet att kunna avliva ett djur, om det tex gäller fiskar som det är uppenbart att de inte kommer klara sig, eller om man kört på ett djur. Många låter dem ju plågas till döds.

#7: Lösa hundar ja, det är ett jäkla gissel! Brukar själv ha djur ute i trädgården när det är fint väder på somrarna - några marsvin och en kanin under buröverdelar, en kanin i sele som fästs i jordkrok och ibland nån liten råtta i famnen. Tyvärr bor jag precis vid en gångväg i ett hundtätt område… Det i sig är egentligen helt okej, jag gillar när det är mycket djur omkring mig, men alla lösa hundar går mig på nerverna. Det är ju knappt så man törs springa in och hämta lite vatten längre för rätt vad det är så kommer det en hund (eller en av alla miljarder utekatter) som fått syn på en god måltid. Eller bara är nyfikna för den delen - även en djurvan hund som bara vill titta lite kan ju göra stor skada. Min ena kanin är livrädd för hundar, och då menar jag verkligen livrädd - hundar som bara går förbi längs vägen är okej, hon hukar sig och så är det inget mer med det, men när de kommer in i trädgården får hon panik. Det förvånar mig inte den dagen paniken tar död på henne…

De där som låter hunden hoppa runt en hur som helst är nog ändå värst, de borde ju se att man inte vill ha hunden hoppande runt sig. Gör de inte det så borde de ju åtminstone ta bort hunden när man skäller ut idioterna. Det händer mig ibland också, fast med råttor istället för illrar då. Helt sanslöst, vad har de gjort för att förtjäna sin totala brist på tankeförmåga? Eller vad har vi andra gjort kanske man ska säga…